Emelies blogg

Jag tycker det är väldigt konstigt hur man kan fylla huvudet av samma tankar dagarna i ända, man hittar aldrig rätt svar och även om man ser frågan som omöjlig så kommer den alltid tillbaka vid något tillfälle.
Detta händer mig i princip varje dag och jag funderar starkt på att karva ut någon annans hjärna och trycka in den i mitt huvud genom mina öronhål. Hemska tankar, kommer dom någonsin försvinna?

Om man tänker efter så tror jag att alla människor har en speciell person som alltid kommer betyda något för dom. Man vet inte vad denna person betyder, bara det att den betyder något. Jag är en av dom personerna och ärligt talat så börjar jag tröttna på det. När man delat något speciellt med någon så binder det ett speciellt band dom personerna emellan, det bandet kommer alltid finnas där. Det bästa vore väl ändå om man alltid kunde gå vidare och bara ha dom bra minnena i huvudet? Varför ska folk ständigt påminna mig om det som var när alla innerst inne nog vet att det aldrig kommer bli riktigt samma sak och att det egentligen aldrig var menat från början heller? Jag gissar att det är en av anledningarna till att jag startade min blogg, jag tänker helt enkelt för mycket och när jag väl skrivit ner mina tankar så känns det lite bättre.

Jag såg ett bra program på TV:n idag där jag fastnade för ett väldigt bra ordspråk;

En vis man sade en gång... Man kan få allt här i livet, om man offrar allt annat.
Han menade att allting har sitt pris.
Innan kampen börjar bör man veta hur mycket man orkar förlora.
Om man gör det som känns skönt, brukar det innebära att man struntar i det som är rätt.
Om man släpper in någon, raserar man murarna man rest hela livet.
Men de svåraste uppoffringarna är de man är oförberedd på.
Då hinner man inte utarbeta en strategi, eller bedöma hur mycket man kan förlora.
När det sker, när kampen väljer ut en själv istället för tvärtom, då kan uppoffringen bli större än man klarar av.

Jag är en riktig sucker för bra ordspråk och jag kan inte annat än säga att dom flesta stämmer. Det är hälften vågat, hälften vunnet och om man aldrig tar chansen och riskerar lite, då får man ju ingenting veta...
Jag har kommit fram till att det jag saknar i mitt liv är ett stadigt förhållande, någon som tar mig med storm och låter mig glömma världen för en sekund. Jag är inte alltid bitter och jag är väldigt glad att dom flesta av mina vänner verkar finna lyckan i livet. Jag har lärt mig att lycka är inte äkta om den inte delas så därför väljer jag att möta världen med ett leende på läpparna och låta kärleken falla ner som en sten på marken framför mig, än att jag frustrerat försöker hitta något som egentligen alltid finns där.

Jag har bestämt mig för att ta en liten roadtrip med min vän Elina som betyder oerhört mycket för mig just nu, vi får se vilka som följer med, men bara tanken på oss två i en stuga lite småfulla med en kortlek i handen får mig att le.

Dagens låt: With every heartbeat - Robyn

So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
Just a little, little bit better
Good enough to waste some time
Tell me would it make you happy baby

And it hurts with every heartbeat
It hurts with every heartbeat

Varför har jag så svårt att glömma det som var? Är det inte bara lättare att radera något helt som fortfarande gör så ont?...Jag undrar...